Ankdammen Sverige

Jag må kasta sten i glashus men det får så vara. Jag har blivit varse om hur rädda svenskar kan vara. Om vad människor är beredda att göra för egen vinnings skull. Hur ideal, värderingar och saker folk står för kan slängas i sjön, i utbyte för framgång. Jag trodde aldrig att jag skulle stöta på patrull för mina värderingars skull i allmänhet och när det kom till mode i synnerhet. Jag var heller inte medveten om hur litet det här landet är och att det verkligen är så att kontakter är allt. Det är en liten klick, en elit som styr och ställer och dikterar villkoren för andra. Den här klicken är livrädd att förlora sitt inflytande och status. Så många följer dem i deras fotspår, och alla kallar de sig unika fast de är allt utom detta. Så många så kallade modebloggar ser likadana ut, de skriver om samma saker, gör liknande kollage i PhotoShop och visar upp samma kläder i Dagens outfit. Jag ville vara annorlunda, jag ville skriva mer ingående om mode, vad det betyder för mig, skapa debatt och uppmärksamma läsarna på den underbara modehistoria som finns. Men nu vet jag bättre än att lägga ner tid på detta. Det är inte det som uppskattas och slår igenom här i Sverige. Utan låt oss alla reproducera det modebloggmaffian och co gör. Det är med modesverige som med allt annat, vi håller med dem som tycker att det som sker är fel, men vi gör inget åt det så länge vi kan vinna något själva på situationen. Kolla bara på alla krig, svälten, miljöförstörelsen och barnarbeten för att nämna några. När då någon skriver/säger hur fel det är så stämmer alla in och säger usch och fy. Men så återgår de till att blogga om vilken färg vi ska ha på skor nästa säsong eller visar vad de åt till lunch. Flyr undan. För vi vet alla att om vi bara bestämde oss och verkligen slog slag i saken skulle inga av dessa hemskheter behöva ske. Men det finns för många människor som tjänar för bra på grund av dessa barnarbetare, på att sälja vapen och på att folk köper deras bilar. Och det vill de inte förlora.

Det är ingen ide att sitta mer armarna i kors och säga att det där borde verkligen någon ta tag i. Jag vet bättre än så, vill du ha en förändring börja med dig själv. Så jag börjar med mig själv, jag kliver upp ur ankdammen, borstar av mig och vandrar åt ett annat håll. Det ger mig inget längre och är inte värt priset. För två veckor sen satte jag ner foten och sa tack men nej tack till ett samarbete som gick emot mina principer och värderingar. Det sved, skaka om och fick mig att se saker med nya ögon. Tydligen var det stort att jag gjorde så, för mig självklart att stå för det jag tycker. Nu har jag förstått att det är ovanligt att folk står för sina åsikter. I DN stod det att det hör 00-talet till att vara rastlös och hela tiden vilja vidare därför är det ingen som står för något långsiktigt längre. Jag vill uträtta något här i världen, göra något annorlunda inte uppfinna hjulet på nytt.

Inom mig finns så mycket, jag har så mycket att säga. Men det är inte i det här formatet som det kommer bäst till sin rätt. Att starta en annan blogg där jag får skriva om annat än mode istället för att ändra på innehållet här är inte aktuellt. Blogg är lika med prestation för mig, läsare vill ha täta uppdateringar för att återkomma. Och att ha läsare och folk som kommenterar är hela grejen med en blogg. Annars kan jag lika gärna sitta och skriva bara för egen del (det gör jag i och för sig redan).

Ikväll smäller det

Idag är dagen med stor D. Idag svär USAs näste president eden och en ny epok tar sin början. Jag fick så mycket hopp när han valdes i november och det ska bli intressant att se hur det här artar sig. Kl 20.00 i SVT2 går det att följa installationen av Barack Obama. The change they need.

Middag

Jag kommer aldrig att bli känd och vara med på tv (eller vänta nu det kanske jag visst blir) och får bjuda mina drömgäster på middag. Så istället för Go Kväll gör jag det här på bloggen. Jag bjuder de fem personer, levande eller döda, som jag ser upp till, beundrar, skulle vilja fråga ett och annat, tror kan bidra med härlig stämning till middagen. Så se här är de, mina drömgäster. Kofi Annan- är från min pappas hemland Ghana, var FN:s generalsekreterare mellan 1997-2007, gift med en svenska. Han är lugn, handfast och har under sin tid som generalsekreterare fått mig intresserad av FN och mänskliga rättigheter. Många av hans landsmän/kvinnor och jag är stolta över honom och det arbete han fortfarande gör för dem som behöver hjälp att göra sina röster hörda.

Nelson Mandela- var Sydafrikas förste demokratiskt valda president (1994-1999), han satt 27 år i fängelse för sin kamp mot apartheid, en inspirationskälla och ledstjärna för oss alla som tror på en förändring och det goda i alla. Många av våra ledare idag kan se på honom och ta efter, inte många som kan fylla hans skor.

Tyra Banks- är modellen som numera har sin egna talkshow samt att Americas Next Top Model med mera. Hon röt ifrån när hon blev anklagad för att vara fet, ett klipp som ger mig gåshud varje gång jag ser det och jag är så glad att hon gör det. Och nu sist var det en modell större som vann, way to go miss Banks, ett gott föredöme inom den sjuka modevärld som prackar på oss dåliga ideal som ingen mår bra av.

Oprah Winfrey- min stora idol, åh vad jag tycker om henne. Hon tar plats, ber inte om ursäkt för sig, ger tillbaka till det samhälle som gjort henne till den hon är och tar upp ämnen som andra ryggar för. Henne skulle jag så gärna vilja träffa och tacka för alla tårar och skratt som hennes show har gett mig genom åren.

Martin Luther King Jr- den störste av dem alla. Jag minns som om det var igår, kvällen i pappas soffa, jag är 10 år och OS i Atlanta invigs 1996. Vi får se ett klipp med det mest kända talet av dem alla, I have a dream spelas upp. Jag ser min pappa gråta för första gången, jag frågar varför och han säger: -där Johanna har du en man som förändrade mycket och är värd att se upp till. En man, en dröm, en kamp, och så effekter och positiva konsekvenser av hans handlande. Ett föredöme som visar att alla kan förändra denna värld. Och dr King, jag har också en dröm, inte helt olik din.

Tack alla starka människor där ute för att ni finns, för att ni står upp för det ni tror på och visar oss andra att det är möjligt. Det är inte bara dessa fem som gjort en förändring värd att nämna, men det är de som ligger mig varmast om hjärtat och de är värda att se upp till och ta efter.