Den här veckan

Oj oj vilken vecka det här har varit. Det känns som om den har pågått i en evighet och aldrig kommer att ta slut, och då är det ändå bara torsdag. Jag har varit dålig på att skriva både här och på träningsbloggen. Men det har hänt så mycket som fått mig att tänka, få nya perspektiv och ändrade åsikter om saker som jag innan tog för givet. Lite lever jag just nu som i ett vakuum, har en bubbla kring mig och har svårt att få rätsida på vissa saker Samtidigt har vissa frågor och funderingar fått kristallklara svar. Det är inte en Johanna-mår-dåligt-och-har-en-kris-situation men just nu är jag inte mig själv och jag vet inte vad som kommer att hända. Tur att det finns personer som Obama, min pappa, Emelie K, Linda W, Jenny Z och lillasyster som säger massa kloka saker till mig (inte Obama personligen men ni förstår).

2008 blir 2009 om några timmar

Gott nytt år alla kära läsare. Nästa år kommer Johanna with a taste of fashion att se annorlunda ut och jag kommer att ändra på innehållet här. Hoppas att ni fortfarande följer med och att ni kommer gilla det.

Jag lever

God jul på er. Jag är som sagt hemma och jobbar varje dag. Har inte tid att blogga just nu. Vi hörs snart.

Paus?

Usch just nu har jag tappat lite fart och sug. Hittar inget roligt att blogga om och orkar inte fota dagens outfit (ser ingen mening med det längre) och igår var en jobbig och emotionell dag i skolan som tog på krafterna. Men uppsatsen går hur bra som helst istället. Där skriver jag så det står härliga till. Så ni får ha lite tålamod med mig. Återkommer så snart jag har något att komma med. För hellre kvalité än kvantitet

Hemlisar

Nu förstår jag hur de som smyger med nyheter känner det. Det är riktigt roligt faktiskt. Jag håller på och slipar på min nya blogg som jag startar efter jul, inte här dock och inte om mode, men om träning och hälsa. Men den här bloggen kommer och att göras om från och med första januari, samma Johanna men lite annan struktur och innehåll. Så stanna kvar för mer info.

Helt slut

Tänk vad lite prestationsångest kan göra med en. Idag har jag gått runt som en zombie, febermatt, dunderförkyld och stressad. Ingen bra kombination kan jag säga er, min syster fick just plocka upp bitarna av sin storasyster och trösta. Är nu helt slut efter att ha gråtit som bara den, det blir för mycket till slut och att ha så höga krav på sig som jag har är inte hälsosamt det vet jag. Nu ska jag äta lite risgrynsgröt (det bästa med december) och sen blir det nog sängen. Sorry att det inte blev roligare än så här idag.

Snor, host och värk i kroppen

Prosit. Idag är jag seg, förkyld och trött. Sov utan att vakna till klockan för första gången på evigheter. Men jag kommer inte igång idag, alls. Har legat i sängen och läst hela förmiddagen (helt underbart, var länge sen), skulle ut och springa men kände att det skulle inte gå något vidare. Det var en dum ide det där att lyssna på handledaren när hon sa att jag skulle ta några dagar ledigt från pluggandet och vara människa. Det var när jag slappna av i onsdags som förkylningen kunde få fäste och nu lagom till jag skulle igång och köra 11o% igen imorgon är jag sjuk. Typiskt men bara att köra på ändå, jag måste ju bli färdig. Idag är det också första advent och imorgon 1:a december. Men inte vandrar jag inte något vinter paradis inte. Trevlig söndag på er.

Tacksam

Den senaste tiden har det hänt så mycket i mitt liv, det senaste året syftar jag på nu. I januari för snart två år sedan startade jag den här bloggen och ett nytt liv skulle ta sin början. Jag var den lilla modeintresserade tjejen på landet som älskade kläder och mode, läste glossiga magasin från pärm till pärm och kunde sin modehistoria. Ingen förstod sig riktigt på mig och vad det där intresset skulle vara bra för. När jag började blogga hittade jag snabbt likasinnade och jag förstod att jag inte var ensam. Jag bodde hemma (återvände efter ett år i Stockholm som inte alls blev som jag ville och jag var tvungen att nudda välkänd mark ett tag) och begrundade avundsjukt de lyckliga människor som fick gå på modevisningar och andra modeevent. Efter hand fick jag mer och mer kontakt med några bloggerskor (fina Smartasmia tex) och en cyber-vänskap utvecklades.

Så den 13 augusti 2007 flyttade jag återigen upp till Stockholm och dagen efter inleddes min galna, roliga, intressanta, spännande och otroligt givande resa till där jag är idag, jag träffade fyra fina bloggerskor (Mia, Mia, Annie, Yeh-Yeh girl) och var på mitt första event. Efter det rullade det bara på, jag lärde känna fler härliga människor, fick egna inbjudningar, min första visning var Weekdays. När sen snälla Mia lät mig gå istället för henne under modeveckan i januari visste jag inte till mig. jag var så lycklig och det var en härlig tid det. Ni kan läsa alla inlägg från den gången här, plus den krönika som jag skrev. Jag hade ju lagt ner min blogg under den tiden och bloggade hos Miashopping.

Under våren och sommaren fortsatte inbjudningarna att trilla in och jag fick gå på ännu fler visningar och event. Och så i höst har det gått i en rasande fart och det ena är större än det andra (eller nja ska kanske inte jämföra dem de är lika stora). Jag har gått på bloggawards, fått en klänning av min absoluta favorit och numera även bekanta Camilla Norrback (helgalet), fick ett jobberbjudande inom modeskriveriet (som dock inte gick igenom men jag är så smickrad över erbjudandet), varit på tv inspelning, träffat ännu fler bloggvänner. Idag kan jag räkna Mia, Miss E, Linda och Linda till mina privata vänner som jag umgås med även utanför bloggrelaterade sammanhang.

Det är inte bara inom bloggsfären och moderelaterat som det har hänt saker som jag är tacksam för. Jag blev av med den övervikt som jag vantrivdes så med, jag sprang Tjejmilen, jag började på lärarprogrammet (hoppade dock av i somras och började läsa Barn och ungdomsvetenskap) där träffade jag två av mina idag närmsta vänner Rosanna och Emelie, det har varit mycket kultur (teater och museer främst). En del skulle säga att jag har haft tur eller flyt andra att flyt är en färdighet, vad det än må vara så är jag så innerligt tacksam över det som hänt och det har varit ett roligt år. Ska bli intressant att se vad som kommer härnäst.

Orolig

Min älskade mamma opereras idag. Jag är som ett nervvrak jag tycker inte om operationer och att behöva sövas. Alla säger att jag är töntig som oroar mig det är ju en rutinoperation. Hon har ju varit sjuk sedan i början av sommaren så det ska bli skönt att om hon blir helt frisk nu. För att glömma min nervositet pluggar jag som bara den och belönar mig med ett modeevent med Moderådet ikväll.

Update: Operationen gick bra, nu väntar vi på att mamma ska få komma hem

Update: Nu är mamma hemma, och Johanna kan pusta ut

Frukost

De stora bloggarna matbloggar ju i tid och otid, skriver och fotar vad de äter, hur de äter och med vem de äter. Jag äter frukost själv, frukost jag gjort själv men hur jag äter den behåller jag för mig själv.

Imorse ringde klockan som vanligt kl 06.00, i kylen stod då degen klar och jag bakade frukostfrallor. Tände massor med ljus, satte på lugn klassisk musik, läste morgontidningen och stretchade ut en stel kropp på yogamattan. Se där nu är jag redo att ta tag i den stora utmaning som idag står för dörren, pluggandet. Har massor att göra, efter samtalet med handledaren igår är det nya vägar att ta, mer att läsa och framför allt text att spotta ur sig.

Som tur var får jag en belöning på eftermiddagen för allt slit, då kommer Emelie och Karin hit och fikar. Så mysigt så.

Datorn och jag

I fredags kraschade min dator, alla mina bilder, dokument (uppsatsen) och musik med mera försvann och panik utbröt minst sagt. Men jag har en underbar vän som kan det här med data, via telefonkontakt kunde vi två restaurera min lilla laptop och nu är alla filer sparade på en extern lagringsbas. Jag kom helt ur gängorna och igår var det hälsomässa och idag behöver jag andas. Jag återkommer imorgon måndag.

Tisdag

Är hemma snabbt och vänder, äter, fixar lite och spelar Kentboxen på högsta volym till mina grannars förtret. Ikväll ska jag ha en helkväll med Emil, museum och bio sen borde vi nog äta något däremellan också. Hem och sova några timmar och så upp vid femsnåret för att följa valvakan, då har de nog kommit en bit på vägen mot resultatet. Och vinner inte Obama är hoppet ute för amerikanarna.

Var i skolan på förmiddagen, hade handledning till uppsatsen och fick betyg på de två första kursernas examinationer. Efter opponeringen skrev jag om den ena delen och det var tur det. Jag är så förbaskat nöjd och stolt över mig själv just nu, för jisses så bra det gick långt över förväntan.

Jag är fly förbannad!

Som om det inte vore nog så har jag problem med köpare som inte betalar sina auktioner på Tradera. Två av köparna betalar inte det de lagt bud på. En av dem slänger dessutom på luren när jag ringer och söker henne, samt svarar inte på mail. Det sura är att jag måste betala provision och avgifter på auktionerna ändå till Tradera. Och så regnar det konstant i Stockholm, suck.

Update: Nu har jag lagt upp auktionen igen. Så du som fryser nu när vintern verkar ha kommit och vill värma dig i en prima dunparkas från Everest stl 42 till ett toppenpris, buda då här.

Mätt

Just nu är jag mätt, trött och ur blogg-gängorna. Musten har lite gått ur mig och jag luffar runt här hemma i myskläder och försöker komma ikapp. Jag återkommer när jag är hungrig och på hugget igen till helgen kanske. Imorgon är det bloggdejt, sen teater med en kompis.

Onsdag

Så var den här onsdagen äntligen på väg att ta slut. Idag har jag suttit i skolbibblan och pluggat med Emelie, vi fick till en jättemysig fika med lång pratstund innan vi begav oss hem också. Fick ett trist samtal på eftermiddagen, note to self "Roppa INTE hej fören du är över bäcken", jag och ta ut glädjen i förskott, mycket dumt, för så besviken jag blir. Innan jag åkte hem svängde jag förbi Camilla för att prata lite och lämna tillbaka klänningen jag lånade till galan. Är hon inte den gulligaste som finns, jag får nämligen behålla den. Va? Var kom det ifrån? Tusen tusen tack.
Nu gör jag som de populära bloggarna (vars innehåll jag ställer mig mycket tveksam till varför så många finner intressant men ändå).

Jag ska nu går ner i tvättstugan och tvättar samt lagar lite kvällsmat. Puss

Prestationsföredrag och lögnen

Som tidigare nämnt var jag på föredrag igår kväll, tillsammans med Linda. Det handlade om prestation och oss som värdesätter det på tok för högt och hölls av Aleksander Perski och Joanna Rose. Jag lärde mig ett och annat även om jag saknade att de inte gav oss verktyg till att undgå fällan av duktighet. De hänvisade till boken som de skrivit som heter Duktighetsfällan- en överlevnadsbok för prestationsprinsessor, du hittar den billigast hos Bokus.

Under aftonen blev jag uppmärksammad på vilken perfektionist jag är, och jag som trodde att den etiketten hörde hemma på min syster som är manisk med att fjärrkontrollerna ska ligga i ordning och så vidare. Det finns mer i begreppet perfektionist än att det ska vara pedantiskt i hemmet. Förutom perfektionist har jag dålig relationsbaserad självkänsla, jag vill vara alla till lags, vara omtyckt av allt och alla och det kan verkligen sabotera för mig och få mig att känna min oälskad och ensam. Som Linda sa under kvällen, det var många käftsmällar vi fick, kalla uppvaknaden men få verktyg för hur vi ska oss ur detta beteende. Summan av föredraget var nog att älska sig själv som du är och inte för det du gör, för det blir ingen lyckligare av.

På min badrumsspegel sitter ett citat och på min ena garderobsdörr ett annat: "Framgång är att göra det du innerst inne vill", "Vi är inte det vi är, utan det vi gör oss till". De är båda två mycket bra citat och just nu behöver jag få det skrivet på näsan. Men samtidigt skapar de ångest hos mig, jag har sedan gymnasiet ljugit för mig själv och intalat mig att det jag gör är det jag verkligen vill. I 10 veckor brukar det funka att förneka (det är så länge en kurs brukar vara på högskolan innan det är dags för nästa) sedan kommer känslorna av att något inte känns bra krypande. Jag har testat så många olika spår, konstvetenskap, engelska, ett år på lärarprogrammet och nu barn och ungdomsvetenskap. Alla kurser har gett mig något, och utan dem och de erfarenheter jag blivit rikare på grund av dem hade jag inte varit den jag är idag, fått de vänner jag har, men samtidigt har de varit undanflykter, täckmantlar och lögner. Innerst inne har jag alltid vetat, vetat vad jag vill göra med mitt liv, vetat vad jag är duktig på, vetat var jag har kunnat komma med ett bidrag, men av olika anledningar har jag valt en annan väg. Den största anledningen är rädsla, jag är så fruktansvärt rädd, rädd att misslyckas, att jag inte ska vara så bra som jag tror, rädd att min dröm ska tas ifrån mig och lämna mig tom och utan mening. Jobbigast blir det när jag inte tänker mig för och släpper på hämningarna och ger mig hän, när vänner ser det lysa i mina ögon när jag pratar om det och när jag känner mig levande och närvarande när jag utför det. När jag får erbjudanden, chanser och möjligheter att utöva min dröm och hoppet tänds, då är det svårt att gå tillbaka och tvinga sig själv att säga tack men nej tack, av rädsla.

Jag har alltid varit fröken duktig, bra betyg, goda idrottsliga resultat, funnits där för vänner och familj, engagerad i föreningar, organisationer med mera. Det har gett mig ett välbehag att få beröm och känna att jag kan bidra med något. Samtidigt är det hemskt att hela tiden vara på topp och dalarna kommer ofta, när jag känner att jag inte räcker till och inte kan tillräckligt. Ofta tar det lång tid innan jag kommer igång med saker och ting, jag är inte lat, nej det är för att imorgon då kommer det rätta tillfället till att prestera max och bäst att infinna sig. Istället för att det kommer fylls jag av förlamning, tänk om det inte gör det vad gör jag då, jag som är duktig. Det gör att livet blir väldigt ojämnt, maxprestationer kontra stiltje ingen gråzon inget mittemellan, nej allt eller inget är det som gäller.

Att ljuga för sig själv är nog det största sveket, att inte släppa garden och ge sig hän, för det enda som kommer med kontrollbehovet, behovet att vara till lags och att vara bäst är tomhet och en känsla av att vara ett skämt. Jag skriver inte det här för att ni ska klappa mig huvudet, tycka synd om mig eller komma med en lösning. Jag skriver för att det är det jag behöver och för att det känns något bättre när jag gjort det.

Grattis

Idag fyller min älskade mamma år. Och min mormor och min vän Helene. Ett STORT grattis till er. Vädret är på topp så ha nu en underbar dag.

Brev

Med posten idag kom det ett brev, ett handskrivet brev, på brevpapper med förtryckt namn, från min mamma. Hur underbart som helst, så sällan det kommer handskrivna brev nu för tiden, men min mamma håller fanan högt. Jag vill också ha ett fint brevpapper att skriva brev på, gärna med lite struktur. I Gamla stan finns en mysig pappershandel ska nog ta mig dit vid tillfälle och se om jag hittar något.

I brevet låg det även på biocheckar med kraftig rabatt. Är det någon som vill gå på bio med mig i höstmörkret?

Lat? Jag?

När den slår till blir jag arg, ledsen, frustrerad, förbannad och irriterad. Jag går på helspänn, har ständigt dåligt samvete och känner mig som världens sämsta människa. Det är prestationsångesten jag talar om. När det blir för mycket och jag inte vet var jag ska börja, som nu. Har massor med litteratur som ska läsas, det ska skrivas en hel drös sidor text och så är det aktivt deltagande på föreläsningar och seminarium. Jag har alltid fått prestationsångest så länge jag kan minnas, inom alla fält och det blir inte lättare ju äldre jag blir eller ju högre upp i skolan jag kommer. Många kompisar och jag har genom åren diskuterat detta, att vi är så lata, odisciplinerade och gör allt i sista minuten. Men nästa år, nästa termin, nästa kurs osv ska vi ändra på oss. Så i somras läste jag Maria Scherers bok Du är inte ensam och fick en uppenbarelse som jag tänkte dela med mig till alla er högpresterande och prestationsångestdrabbade:

- Lathet, säger moralisterna. Det är bekväma och lata människor som skjuter upp
till morgondagen.
Personligen tror jag tvärtom. Jag tror det ofta är
överambitiösa människor som väntar på bättre tillfälle. Vi vill nå ett så
perfekt resultat som möjligt och i den ambitionen drabbas vi av total
prestationsångest, går i baklås och sitter handlingsförlamade och väntar på
nästa tåg. Under tiden mår vi fruktansvärt illa, förtärs av dåligt samvete,
skuldkänslor och brutna löften.
Det är lätt att tro och inbilla sig att vad man än tänker göra blir det bättre om man väntar. Man samlar kraft, tar sats och ställer sig på trampolinen - utan att någonsin hoppa.

Personligen är jag en sån som skjuter upp, av olika anledningar har jag trott men det är ju för att kan jag inte uppnå ett perfekt resultat direkt så får det vara, tills imorgon eller när det nu är. Jag är alltså långt ifrån lat, den insikten var skön att få men hjälper mig dessvärre inte alls just nu. I DN Söndag var det ett reportage om prestationsångest, överpresterande och prestation och hur det påverkar våra liv. På testet för att se om jag låg i riskzonen fick jag fullpott, i fel spalt så klart. Det är vanligare än vi tror det här och något behöver göras för så länge till klarar vi inte att hålla den här farten och levernet igång det är ett som är säkert. Så mycket för den övergången till mer mode här, ännu ett krav och prestation från min sida på mig själv.

Överraskning

Idag åkte jag hem till familjen, och det var bara lillasyster som visste om att jag skulle komma. Snacka om att mamma blev förvånad när jag ringde på dörren vid halv elva. Syrran och jag åkte in till stan för att shoppa, ingen av oss hitta det vi skulle. Varför är det alltid så? Ett besök på Lager 157 hann vid med också, vilken flopp om ni frågar mig. Är kvar i Sörmland hela helgen och kommer att mobilblogga vid tillfälle. Ha en trevlig helg.