tisdag 23 september 2008

Lat? Jag?

När den slår till blir jag arg, ledsen, frustrerad, förbannad och irriterad. Jag går på helspänn, har ständigt dåligt samvete och känner mig som världens sämsta människa. Det är prestationsångesten jag talar om. När det blir för mycket och jag inte vet var jag ska börja, som nu. Har massor med litteratur som ska läsas, det ska skrivas en hel drös sidor text och så är det aktivt deltagande på föreläsningar och seminarium. Jag har alltid fått prestationsångest så länge jag kan minnas, inom alla fält och det blir inte lättare ju äldre jag blir eller ju högre upp i skolan jag kommer. Många kompisar och jag har genom åren diskuterat detta, att vi är så lata, odisciplinerade och gör allt i sista minuten. Men nästa år, nästa termin, nästa kurs osv ska vi ändra på oss. Så i somras läste jag Maria Scherers bok Du är inte ensam och fick en uppenbarelse som jag tänkte dela med mig till alla er högpresterande och prestationsångestdrabbade:

- Lathet, säger moralisterna. Det är bekväma och lata människor som skjuter upp
till morgondagen.
Personligen tror jag tvärtom. Jag tror det ofta är
överambitiösa människor som väntar på bättre tillfälle. Vi vill nå ett så
perfekt resultat som möjligt och i den ambitionen drabbas vi av total
prestationsångest, går i baklås och sitter handlingsförlamade och väntar på
nästa tåg. Under tiden mår vi fruktansvärt illa, förtärs av dåligt samvete,
skuldkänslor och brutna löften.
Det är lätt att tro och inbilla sig att vad man än tänker göra blir det bättre om man väntar. Man samlar kraft, tar sats och ställer sig på trampolinen - utan att någonsin hoppa.


Personligen är jag en sån som skjuter upp, av olika anledningar har jag trott men det är ju för att kan jag inte uppnå ett perfekt resultat direkt så får det vara, tills imorgon eller när det nu är. Jag är alltså långt ifrån lat, den insikten var skön att få men hjälper mig dessvärre inte alls just nu. I DN Söndag var det ett reportage om prestationsångest, överpresterande och prestation och hur det påverkar våra liv. På testet för att se om jag låg i riskzonen fick jag fullpott, i fel spalt så klart. Det är vanligare än vi tror det här och något behöver göras för så länge till klarar vi inte att hålla den här farten och levernet igång det är ett som är säkert. Så mycket för den övergången till mer mode här, ännu ett krav och prestation från min sida på mig själv.

8 kommentarer:

Anonym sa...

Jag lider också av prestationsångest. Slog till riktigt hårt när jag började på unuversitetet. Skolan blev på riktigt och det var tvunget att bli så himla bra, för att man ska lyckas och för att man ska få bra betyg osv. Snarare är jag näst intill totalt oförmögen att ta tag i saker, kanske för att jag är rädd för att det ska bli ett dåligt resultat.

Jag ska till Aka imorgon, ska definitivt köpa boken. Jag tror det är dags att ta tag i det här problemet för min del. Det är ingen kul grej att må dåligt över.

Sincerely Johanna sa...

mail: Du är inte ensam handlar om massor av olika saker inte bara prestationångest. Ett annat tips är Diagnos duktig eller Prestationsprinsessorna.

Anonym sa...

Oj. Vilken uppenbarelse jag fick när jag läste det här inlägget. Jag på pricken. Sen är det knappast positivt, men ändå lite skönt att se att det finns fler som jag.

Sincerely Johanna sa...

lindisen: jodå det finns fler som vi

Anonym sa...

Håller med om att det ligger mycket i citatet men när det gäller skolgrejer: gör lite ofta

Maratonsessioner på 6h i bibblan passar inte alla alltid men 18 koncentrerade 20-minutare brukar ge tillräckligt bra resultat.

/Lat och medelsmart

Sincerely Johanna sa...

den tjocke konsulten: tackk för tipset ska testa det nu i veckan

Vera sa...

Vilka träffasäkra ord Johanna! Det är så lätt att hamna i "miss perfect-fällan". Det är som ett ekorrhjul som bara snurrar snabbare o snabbare tillslut kan man inte stoppa den. Bra att du tog upp det här ämnet.

Sincerely Johanna sa...

vera: vad roligt att du tyckte om inlägget. det stämmer tyvärr in på allt för många.