torsdag 9 oktober 2008

Skönhetsidealen

Det finns många saker som gör mig upprörd, en av dem är skönhetsideal. Just nu skriver jag på min kandidatuppsats om just skönhetsideal, unga och deras identitetsskapande. Jag brinner för det här med barn och ungdomar, lika mycket som jag älskar mode och den världen. Under mitt arbete har jag blivit varse en del saker som förvånar mig själv och som jag tänkte ventilera här. Lycka till om du orkar läsa.

Vi är fulla av dubbelmoral, vi säger en sak och gör en annan. Det är hemskt med dessa smala unga tjejer som hetsas till svält och utseendefixering. Men så hyllar vi program som Top Model, visar bilder på våra modebloggar från catwalken där pinnsmala tjejer struttar fram i exklusiva plagg, klagar över extrakilon och sminkar oss för att gå á naturell är inte att tänka på för många inklusive mig själv. Hur ska våra barn och unga ta oss på allvar när vi gör på det viset? - Nej lilla gumman du duger som du är men mamma bantar, sminkar sig och köper kläder som gör att hon ser smalare ut, men det är inget som du ska ta efter. Jag själv är ett bra exempel jag har tappat runt 17-18 kilon sen oktober förra året, gått ner från stl 46 till 38. Jag har sagt till alla att det var för att jag träna till Tjejmilen och att kiloraset kom på köpet, visst det är delvis sant. Jag ville göra en förändring i mitt liv, kände att jag hade kört fast och inte kom någonstans, saknade träningen och trivdes inte i min överviktiga kropp. Så jag började träna, löpträning, slutade inte att äta mat bara godis och drog ner fikat till max två gånger i veckan men det var för att jag inte mår bra av allt jox som är i godis. Som den träningsmänniska som jag alltid har varit förvandlades snabbt fettet till muskler och jag gick ner i klädstorlekar. Jag var överlycklig när jag kunde börja handla kläder som jag sen kunde känna mig stolt bärandes. Nu i efterhand har jag svårt att se vad som var vad, träning för ett lopp eller bantning för jag ville ju bli smal igen med en stor fet lögn som täckmantel.

Det som retar mig är att ingen tar ansvar, inte modellagenturerna, designerna, tidningar, media i övrigt alla bara bollar det vidare och säger det är inte på vårt bord. Tidningarna säger att de bara visar upp det som designerna visar på catwalken, designerna säger att de har testar att ha ”vanliga” människor som modeller så försvinner fokus från deras kläder och media skriver bara om modellerna, agenturerna hetsar/tvingar/råder modeller att bli en storlek 32-34 eller vad det nu är som gäller för att de ska få jobb. Dove gör ett toppenjobb som har sin Campaign for Real beauty, men dessvärre är det som en droppe i havet om vi andra inte ändrar vår attityd och de budskap vi sänder ut till de unga. Eller så får vi inse att vi är fulla av dubbelmoral och förstå att det är klart att unga tar efter oss vuxna för barn gör inte som du säger de gör som du gör. Jag säger inte att jag är Guds bästa barn och en förebild, jag är minst lika hemsk jag, men jag vill att vi börjar tänka på vad det är vi gör, med oss själva, med vår omvärld och mot våra barn och unga. Vill vi att det ska se ut som det gör?

9 kommentarer:

Sophie sa...

Hej vännen! Du hittar min mailadress om du klickar på Contact me, längst upp i högra hörnet av min blogg.

Kram Sophie♥

Stekt ägg sa...

Det ligger djupare än så tror jag, det handlar inte enbart om klädindustrin, designers och reklam & media, det finns underliggande strukturer som skapar hela detta. Det handlar om att man skapar något att förhålla sig till, till olika hegenomier som gör att någonting blir och ses som normalitet. Ingen vill vara utanför det normala.

Jag förstår vad du menar, det med dubbelmoralen, jag kan känna/känner samma sak när jag ser på hur mycket mer pengar jag som tjej lägger ner på kläder, och yttre än vad en kille gör. För att jag känner mig "tvingad" till det, eftersom att det är vad som förväntas av mig. Jag hatar att jag gör det, men ändå gör jag det.

Johanna sa...

sophie: jag mailar

stekt ägg: välkommen hit och tack för din fina kommentar. nej ingen vill vara utanför och det får kosta vad det kosta vill

Vera sa...

Smalhetsen sitter så djupt rotat i oss. Det är svårt att stå emot pressen. Det är så lätt att hamna i det där träsket.
Om jag är ärlig så känner jag en viss oro för galan. känns som om alla kommer dit lyckade, smala med den senaste klänningen o så står jag där med hm-trasa. Typ.

Johanna sa...

vera: du kommer vara vacker vad du än har på dig. men jag hör dig kände samma sak innan det löste sig med klänning från C M.

Miss Upsey Daisy sa...

Jag tror att man är funtad så att det som är svårt att nå vill man ha. Går du tillbaka X antal år i tiden var det inte den smala kroppen som var idealet. Det var snarare kurvor eftersom det inte var det lättaste att bli rund på den tillgång till mat som fanns. Eller ta det med blek kontra brun.

men du har en poäng helt klart.

Johanna sa...

miss ud: det tänkte jag inte på. det kanske var världens hets att få kurvor när det var inne, inte lätt att få till det om du inga har

Miss Upsey Daisy sa...

Jag tänkte alltså långt tillbaka i tiden... när bönderna jobbade på åkern och blev bruna och de som hade pengar kunde hålla sig inomhus och därmed hålla sig vita.. och sminka sig vita. Men då även att idealet inte alltid varit att vara så smal.

Johanna sa...

miss ud: ja tiderna förändras och idealen med dem