tisdag 21 oktober 2008

Prestationsföredrag och lögnen

Som tidigare nämnt var jag på föredrag igår kväll, tillsammans med Linda. Det handlade om prestation och oss som värdesätter det på tok för högt och hölls av Aleksander Perski och Joanna Rose. Jag lärde mig ett och annat även om jag saknade att de inte gav oss verktyg till att undgå fällan av duktighet. De hänvisade till boken som de skrivit som heter Duktighetsfällan- en överlevnadsbok för prestationsprinsessor, du hittar den billigast hos Bokus.

Under aftonen blev jag uppmärksammad på vilken perfektionist jag är, och jag som trodde att den etiketten hörde hemma på min syster som är manisk med att fjärrkontrollerna ska ligga i ordning och så vidare. Det finns mer i begreppet perfektionist än att det ska vara pedantiskt i hemmet. Förutom perfektionist har jag dålig relationsbaserad självkänsla, jag vill vara alla till lags, vara omtyckt av allt och alla och det kan verkligen sabotera för mig och få mig att känna min oälskad och ensam. Som Linda sa under kvällen, det var många käftsmällar vi fick, kalla uppvaknaden men få verktyg för hur vi ska oss ur detta beteende. Summan av föredraget var nog att älska sig själv som du är och inte för det du gör, för det blir ingen lyckligare av.

På min badrumsspegel sitter ett citat och på min ena garderobsdörr ett annat: "Framgång är att göra det du innerst inne vill", "Vi är inte det vi är, utan det vi gör oss till". De är båda två mycket bra citat och just nu behöver jag få det skrivet på näsan. Men samtidigt skapar de ångest hos mig, jag har sedan gymnasiet ljugit för mig själv och intalat mig att det jag gör är det jag verkligen vill. I 10 veckor brukar det funka att förneka (det är så länge en kurs brukar vara på högskolan innan det är dags för nästa) sedan kommer känslorna av att något inte känns bra krypande. Jag har testat så många olika spår, konstvetenskap, engelska, ett år på lärarprogrammet och nu barn och ungdomsvetenskap. Alla kurser har gett mig något, och utan dem och de erfarenheter jag blivit rikare på grund av dem hade jag inte varit den jag är idag, fått de vänner jag har, men samtidigt har de varit undanflykter, täckmantlar och lögner. Innerst inne har jag alltid vetat, vetat vad jag vill göra med mitt liv, vetat vad jag är duktig på, vetat var jag har kunnat komma med ett bidrag, men av olika anledningar har jag valt en annan väg. Den största anledningen är rädsla, jag är så fruktansvärt rädd, rädd att misslyckas, att jag inte ska vara så bra som jag tror, rädd att min dröm ska tas ifrån mig och lämna mig tom och utan mening. Jobbigast blir det när jag inte tänker mig för och släpper på hämningarna och ger mig hän, när vänner ser det lysa i mina ögon när jag pratar om det och när jag känner mig levande och närvarande när jag utför det. När jag får erbjudanden, chanser och möjligheter att utöva min dröm och hoppet tänds, då är det svårt att gå tillbaka och tvinga sig själv att säga tack men nej tack, av rädsla.

Jag har alltid varit fröken duktig, bra betyg, goda idrottsliga resultat, funnits där för vänner och familj, engagerad i föreningar, organisationer med mera. Det har gett mig ett välbehag att få beröm och känna att jag kan bidra med något. Samtidigt är det hemskt att hela tiden vara på topp och dalarna kommer ofta, när jag känner att jag inte räcker till och inte kan tillräckligt. Ofta tar det lång tid innan jag kommer igång med saker och ting, jag är inte lat, nej det är för att imorgon då kommer det rätta tillfället till att prestera max och bäst att infinna sig. Istället för att det kommer fylls jag av förlamning, tänk om det inte gör det vad gör jag då, jag som är duktig. Det gör att livet blir väldigt ojämnt, maxprestationer kontra stiltje ingen gråzon inget mittemellan, nej allt eller inget är det som gäller.

Att ljuga för sig själv är nog det största sveket, att inte släppa garden och ge sig hän, för det enda som kommer med kontrollbehovet, behovet att vara till lags och att vara bäst är tomhet och en känsla av att vara ett skämt. Jag skriver inte det här för att ni ska klappa mig huvudet, tycka synd om mig eller komma med en lösning. Jag skriver för att det är det jag behöver och för att det känns något bättre när jag gjort det.

4 kommentarer:

Mrs E (ibland Grefvinnan) sa...

Förstår dig helt. Jag klappar oss alla på huvudet, jag tycker dock inte synd om oss för vi kan bryta mönstret och det är det vi alla måste göra. Jag skriver vi, för det här är något som gäller så många, utan att man tänker på det.

Det finns en lösning, jag har hittat min i terapin, men det kanske inte fungerar för alla.

Lycka till och de ska bli kul att ses igen nästa vecka!

Kram

Sincerely Johanna sa...

miss e: det ska bli jättekul att ses nästa vecka. får prata mer då

Anonym sa...

Skönt att du skrev det, att du fick ut det. Jag tror det är ett bra steg på vägen, att inse det. Du behöver du "bara" släppa efter och leva. Kram!

Sincerely Johanna sa...

linda: ja just det släppa taget och våga, det är den svåra delen