måndag 24 november 2008

Varför gör vi ingenting?

Jag har lite smått gett upp hoppet om mänskligheten. Tragiskt men sant. Följande inlägg kommer att vara långt, fyllt av uppgivenhet, jag förväntar mig inte att ni ska läsa det än mindre kommentera det, men jag känner att skiten måste ut och bloggen är min ventil, mitt andningshål. Så nu kör jag!

Efter att ha surfat runt på YouTube i hopp om att hitta lite skön julmusik, stötte jag på låten Do they know it's christmas time med Band Aid 20, allt var frid och fröjd till de visar bilderna på svältande barn och vuxna i Afrika. Då tände det till och jag kom att tänka på den intressanta diskussion som jag haft med min far för någon vecka sedan. Varför gör vi människor inget och då menar jag inte skänker pengar till en organisation som vi förlitar oss på ska lösa alla problem med svält, barnprostitution, krig och så vidare. Nej varför organiserar vi oss inte själva, om alla som säger att krig och svält är fördjävligt också gjorde något så skulle vi inte ha krig och svält. Av någon anledning finns det annat som lockar mer. Här gäller inte ordspråken att ensam är stark, att du gör så gott du kan och det börjar hos dig. Vi måste gå samman och sätta stopp på vapentillverkningen, få bort diktatorer och sluta att vara besatta av vår egen förmögenhet och rikedom för att nämna några saker.

När USAs näste president höll sitt segertal, grät jag, jag gråter fortfarande varje gång jag ser det (jo jag har det i sin helhet och tittar på det regelbundet) samtidigt som det är rörande att han som svart blivit vald till det högsta ämbete som finns och allt det där så är det hans ord (vet att han troligtvis inte skrivit det själv men ändå) som berör mig mest. Talet ger mig hopp och mod att göra något. Samtidigt som jag känner mig instängd i detta land, och viljan att flytta utomlands är större än någonsin, känner jag att JAG kan göra en förändring men jag vet att det inte är här jag kommer att göra den. Min pappa har alltid sagt att våra medmänniskor och familj är det viktigaste, jag har inte aldrig trott på honom, men nu förstår jag vad han menar. Det är ekonomisk kris i stort sett hela världen, folk förlorar sina jobb, sina hem och framtiden kan te sig mörk för många. Men jag vägrar tro att det här är slutet, att det är hur mycket pengar jag har i plånboken som är viktigast. Det är nu vi har möjlighet att ta en ordentlig titt på oss själva, vår livsstil (som förstörd den jord vi befolkar, utnyttjar de som är ekonomiskt svagare än oss så de kan tillverka saker som vi kan köpa) och vad vi vill åstadkomma och uppnå. Kanske behöver vi inte alla dessa fina bilar, mängder av kläder i garderoben, förnya våra hem en gång om året och slänga all den mat vi inte äter upp. Kanske kan livet gå vidare ändå men fortfarande vara rikt och härligt.

Jag är tacksam, just nu mer än någonsin. När jag var liten hade vi inte den ekonomiska förutsättningen att i tid och otid åka utomlands på semester, jag är inte uppväxt med min pappa, hade kanske inte massor med kompisar och passade in under min uppväxt. Allt det spelar idag ingen roll, för jag slapp gå och lägga mig med en klump i magen och en bön att över huvud taget få vakna upp nästa dag och fortsätta leva, att alla i min familj skulle vara där och inte bli mördade, att jag skulle bli såld som slav, soldat eller barnarbetare. Jag har en kompis som har tvingats växa upp med dessa förutsättningar, hon har flytt från folkmorden i Rwanda, och hon är idag så ohyggligt tacksam, att hon och de familjemedlemmar som överlevde får finnas till. Jag bli förbannad att det ska behöva vara så här att det finns barn som måste växa upp med liknande omständigheter. VI måste göra något, för det ska inte behöva vara så här, barn ska inte behöva utsättas för sådana hemskheter. De förtjänar en morgondag och vi har makten att ge dem den. SÅ VAD VÄNTAR VI PÅ? OCH VARFÖR VÄNTAR VI PÅ ATT GÖRA NÅGOT?

6 kommentarer:

Anonym sa...

Kloka ord, Johanna!

KusinVitamin

Free Fashion Pia sa...

Läste detta inlägg igår och har gått och fnulat lite, jag tror vi människor är ena riktiga vandrande paradoxer, varför envisas t.ex. folk med att åka till Thailand när vi VET hur mycket koldioxidutsläpp dessa långresor innebär, när det dessutom är ett land som i princip har inbördeskrig, när vi VET om prostitutionen och hur burmesiska flyktingbarn får bygga hotell under omänskliga förhållanden.

"Men vi måste få ju ha semester"-argumentet låter rätt tunt, samtidigt är det ju tusentals människors försvar...som jag tror går att applicera i massor av situationer, vi går med skygglappar liksom. Typ.

Fröken Isakson sa...

Himla bra inlägg. Jag har funderat lite på det och på vad jag skulle kunna göra. Får fortsätta fundera. Men som sagt, nånstans måste det börja....

Kram

Johanna sa...

kusin vitamin: tack

free fashion pia: vad roligt att mitt inlägg fick dig att tänka till och tack för den välskrivna kommentaren

fröken isakson: det var det som var meningen att ni skulle börja fundera och tänak till

Att ha det gott sa...

MYCKET bra Johanna

Johanna sa...

att ha det gott: tack