torsdag 29 maj 2008

Varför?

Jag tycker inte om när mattan under mina fötter rycks undan. Det gjorde den igår kväll och nu vet jag inte vad som är upp och vad som är ner. Stressen ligger på som ett tryck över pannan konstant, jag har så mycket på gång så stundom känns det övermäktigt. Hyperventlierar konstant, blir arg och ledsen för minsta lilla. Jag satt och hade precis kommit in i ett flyt med skrivandet av den där ofullständiga uppsatsen igår kväll som ska vara klar snart, när mamma ringer. Hon berättar att min mosters man ligger på sjukhus och är mycket dålig. Jag är uppväxt med en stark relation till min moster och hennes familj, hon var bland annat med den dagen jag föddes. Att veta att hon inte mår bra just nu sticker som en kniv i hjärtat och jag önskar så att jag kan hjälpa henne. När jag lugnat ner mig lite efter mammas samtal ringer jag till henne för att tala om att jag tänker på henne och håller alla tummar jag kan att N ska bli frisk. Så fort jag kommer hem igen efter helgens hemfärd ska jag åka till dem på sjukhuset. Att jag kom av mig i skrivandet är en världslig sak jämfört var moster och hennes familj går igenom just nu men det skapar ändock stress. Idag har gruppen suttit och gjort klart vår redovisning till imorgon. Nu ikväll skulle jag på Per Gynt på Stadsteatern, men pendeltåget var kraftigt försenat och trots att jag var ute i MYCKET god tid hann jag inte in till stan i tid och fick åka hem igen. Här sitter jag nu och är utom mig av stress, trötthet, sorg, och utmattning. Orkar snart inte mycket mer, den här våren har verkligen sugit ur mig de sista krafterna jag hade. Är som en våt fläck.

8 kommentarer:

Miss E sa...

Usch vad tråkigt med allt som händer runtom dig. Jag hoppas att det löser sig och att du klarar dig ur vårens stressbubbla och får njuta av en härlig sommar där krafterna kommer tillbaka.

Kram

Linda K sa...

stor kram, hoppas det lättar!

Lindisen sa...

Jag förstår hur det känns och även fast jag inte kan säga mycket för att hjälpa så skickar jag iaf en kram. Så *kraam*

Anna funderar sa...

När stressen har lagrats ett tag och slår till med full kraft, känner man sig så skyddslös. Hoppas du kan andas lite, och att det lättar. Och så håller jag förstås tummen för din släkting! Stor kram.

Fröken Isakson sa...

Usch vad jobbigt. Håll ut. Ta nu hand om dig. Tänker på dig. KRam

Johanna sa...

alla: en kompis sa idag att det tydligen är det här som kallas livet. inte alltid en dans på rosor det är ett som är säkert, men tack ändå för er omtanke, det betyder mycket

Vera sa...

Gumman! Här får du en bamsekram från mig.
Hoppas att det vänder.

Johanna sa...

Vera: tusen tack, det värmde