fredag 16 mars 2007

Utseendefixering och ångest

Det är inte lätt att vara ung, det är inte lätt att vara tjej. Jag trodde att jag började få komplex för min kropp i tonåren och ville då banta för att vara lika smal som de andra tjejerna. Det var när familjen såg ett program om unga som ville banta för några år sedan som min mamma berättade hur det låg till. När jag var sju år, SJU år så ville jag banta bort mina lår, jag tyckte att det var tjocka och äckliga. Idag är detta helt obegripligt likväl som helt förstårligt. Jag har den kroppsbyggnad jag har idag av två anledningar, ett jag har ärvt min pappas kroppsbyggnad som gör att min kropp ser muskulös ut utan att vara speciellt tränad, samt att jag som sjuåring har idrottat hårt och byggt på den kroppsbyggnad som jag har, dvs grova lår och späd överkropp. Allt från friidrott, orientering till innebandy har jag ägnat mig åt och de tränar alla benen i första hand och det var på grund av en knäskada 2004 som jag fick sluta och endast ägna mig åt vardagsmotion och lättare träning. Idag har jag några kilos övervikt och de beror på att jag tröståt när jag precis flyttat hemifrån och nu har så dåligt självförtroende att jag inte tar tag i det.
Att ständigt se smala tjejer i media och i den modevärld som jag älskar gör det inte lättare. Jag vet att man ska älska sig själv och någonstans i bakhuvudet vet jag att jag inte kommer att vara nöjd när jag nått stl 38 som är min dröm och mitt mål. När min dåvarande pojkvän gjorde slut sommaren 2002 fick jag träningsanorexi, (ortorexi) jag åt knappt något och tränade utav bara den flera gånger per dag. Jag blev smal men mådde ändå inte bra och bestämde mig senare för att vara rundare och må bra. Funka inte det heller.

Jag älskade att handla/prova vackra kläder och skulle helst av allt handla allt hos Elin (Elin Maria Boutique) för hon har så fina saker, men de senaste åren har det rofyllda försvunnit. Jag kommer inte i allt jag vill komma i, och jag vill verkligen inte handla på plusavdelningen (tycker att det är hemskt att vi kvinnor delas in medan männen bara har en avdelning med alla storlekar), så det blir knappt något istället. Den ångest som kommer när det är dags att köpa jeans går inte att beskriva, den är hemsk, väggarna kommer närmre, svetten lackar och fettet dallrar och jag kommer inte i den jeans jag vill ha. oftast resulterar det i att mamma får trösta och jag går därifrån tomhänt och har återigen ingat att sätta på mig. Detta sker om jag har tur endast en gång per år och kjol är min livlina.
Det är inte så att jag vill bli smal för att vara som alla andra, det har jag växt ifrån, det är inte så att jag vill ge modeindustrin rätt att smal är lika med vacker. Men jag vill komma till en vikt som jag kan må bra med, där jag kan komma in de kläder jag vill ha och njuta av att shoppa dem igen. Men just nu vet jag inte hur jag ska ta mig dit.
Vad vill jag då ha sagt med detta? Det vet jag inte, men det var skönt att få det ur sig. Tack för att du tog dig tid och läste.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Det är lätt att tröstäta, det är lätt att sätta upp för höga mål, och det är väldigt lätt bli besviken på sig själv och ännu mer deppig. Mycket svårare är det att se klart och nyktert på sin kropp, sitt liv, mode, trender, andras tyckanden etc. Jag tycker du kommit långt som ser allt det här! Och det är jättebra att sätta upp realistiska mål, må-bra-mål. Banta är aldrig bra, tröstäta och moffa är såklart inte heller bra, men jag gör det också ibland. Vi får helt enkelt vänja oss vid hur vi ser ut, och vara nöjda med det som trots allt är bra med våra kroppar, våra liv. Det finns alltid ljuspunkter! Hoppas du känner dig bättre, och ha en bra dag, trots regnruskigt väder ute.

Anonym sa...

Lilla sötnosen där! Jag har ju inte kommenterat överdrivet mkt hos dig..beror helt enkelt på att jag inte råkat hamna här förrän ganska nyligen..du gör en finfin blogg:-). Jag håller med i ovan rader till att börja med. Kanske svårt att ta in stöd från en "smaltjej" som jag, men jag vill ändå göra ett försök. Min kroppshydda är ett resultat av gener, miljö...och en 15-årig ätstörning. Jag är idag frisk, men min kropp har tagit skada på sätt som gör det svårt för mig att gå upp i vikt. Jag har också nått en ålder där jag inte längre orkar bry mig så väldans mkt om hur "man ska se ut" längre, men det är svårt att inte bli påmind i den verklighet vi ändå lever i. Jag har inga bra råd att ge dig - mer än att försöka att lära att tycka om dig själv. Du verkar ha finfint stöd i din mamma där ex.vis. Att vara smal är inte = att vara lycklig...kom ihåg det. Det är dessutom överjävligt att så många designers inte gör kläder i större storlekar....det suger verkligen!
En stor kram till dig i a f - och kämpa på så lovar jag att jag ska fortsätta kämpa på med att få tillbaka mitt delvis hårt slitna självförtroende:-) tjipp

Smartasmia sa...

Förresten la jag till en länk hit på Monokel. Hoppas det var OK? tjipp

Vera sa...

Vilket bra inlägg Johanna! Det berörde mig verkligen djupt. Det här med tjejers allför ofta skeva kroppsuppfattning är så skrämmande.
Jag själv har oxå drabbats av detta. Jag åt nästan ingenting och var så sjukt mager från det att jag var 14 år - 22 års ålder. Sen började jag att äta normalt och gick upp de kilon som behövdes men jag har än idag mycket svårt att acceptera min idag kurvigare kropp. Jag tycker att det är jättevackert med tjejer med former på andra, men inte på mej själv. Det här är någonting som jag får kämpa med än idag. Ibland kan det oxå ligga annat bakom den skeva kroppsuppfattningen och att man överäter eller svälter. Då kanske det är bra att söka hjälp som t ex att gå till en psykolog/psykoterapeut. Det gör jag just nu och det är absolut det bästa jag har gjort. Ibland räcker det inte med att plöja igenom självhjälpsböcker och föröka fixa det själv, man kan behöva lite hjälp på vägen. Var inte rädd för att be om hjälp!
Kram Vera

Sincerely Johanna sa...

helenamariacecilia: Tack för din kommentar. Den värmde verkligen. Ja vädret är inte kul alls.

mia:Klart att det är okej att du länkar hit, jag blev överlycklig, kanske jag kan få fler besökare. Och du är så välkommen hit. Och tack gumman för din kommentar den var jättefin.

Vera:Tack för din kommentar. Intressant att läsa att ni som kommenterat också har liknande problem. Tillsammans är vi starka och vi kan i våra bloggar tala om vad vi tycker och stötta varandra. Kram