Utseendefixering och ångest

Det är inte lätt att vara ung, det är inte lätt att vara tjej. Jag trodde att jag började få komplex för min kropp i tonåren och ville då banta för att vara lika smal som de andra tjejerna. Det var när familjen såg ett program om unga som ville banta för några år sedan som min mamma berättade hur det låg till. När jag var sju år, SJU år så ville jag banta bort mina lår, jag tyckte att det var tjocka och äckliga. Idag är detta helt obegripligt likväl som helt förstårligt. Jag har den kroppsbyggnad jag har idag av två anledningar, ett jag har ärvt min pappas kroppsbyggnad som gör att min kropp ser muskulös ut utan att vara speciellt tränad, samt att jag som sjuåring har idrottat hårt och byggt på den kroppsbyggnad som jag har, dvs grova lår och späd överkropp. Allt från friidrott, orientering till innebandy har jag ägnat mig åt och de tränar alla benen i första hand och det var på grund av en knäskada 2004 som jag fick sluta och endast ägna mig åt vardagsmotion och lättare träning. Idag har jag några kilos övervikt och de beror på att jag tröståt när jag precis flyttat hemifrån och nu har så dåligt självförtroende att jag inte tar tag i det.
Att ständigt se smala tjejer i media och i den modevärld som jag älskar gör det inte lättare. Jag vet att man ska älska sig själv och någonstans i bakhuvudet vet jag att jag inte kommer att vara nöjd när jag nått stl 38 som är min dröm och mitt mål. När min dåvarande pojkvän gjorde slut sommaren 2002 fick jag träningsanorexi, (ortorexi) jag åt knappt något och tränade utav bara den flera gånger per dag. Jag blev smal men mådde ändå inte bra och bestämde mig senare för att vara rundare och må bra. Funka inte det heller.

Jag älskade att handla/prova vackra kläder och skulle helst av allt handla allt hos Elin (Elin Maria Boutique) för hon har så fina saker, men de senaste åren har det rofyllda försvunnit. Jag kommer inte i allt jag vill komma i, och jag vill verkligen inte handla på plusavdelningen (tycker att det är hemskt att vi kvinnor delas in medan männen bara har en avdelning med alla storlekar), så det blir knappt något istället. Den ångest som kommer när det är dags att köpa jeans går inte att beskriva, den är hemsk, väggarna kommer närmre, svetten lackar och fettet dallrar och jag kommer inte i den jeans jag vill ha. oftast resulterar det i att mamma får trösta och jag går därifrån tomhänt och har återigen ingat att sätta på mig. Detta sker om jag har tur endast en gång per år och kjol är min livlina.
Det är inte så att jag vill bli smal för att vara som alla andra, det har jag växt ifrån, det är inte så att jag vill ge modeindustrin rätt att smal är lika med vacker. Men jag vill komma till en vikt som jag kan må bra med, där jag kan komma in de kläder jag vill ha och njuta av att shoppa dem igen. Men just nu vet jag inte hur jag ska ta mig dit.
Vad vill jag då ha sagt med detta? Det vet jag inte, men det var skönt att få det ur sig. Tack för att du tog dig tid och läste.